Filosofiska tankar i Dunkirk

Då jag är där ute på piren där människor väntade på hjälp 1940 såtog jag fram mobilen och gick in på Facebook.
Där dök frågan upp vad gör du just nu?

Jag tänker tänkte jag.

Jag tänker att det är i slutet av Maj början av juni 1940.
Vi är över 330000 människor som omringats av nazisterna. Staden är bombad civila flyr vi som är soldater står här på stranden och väntar på hjälp att ta oss till England.

Vi är engelsmän fransmän belgier vi är alla rädda och längtar till trygghet men ett hav är det enda vi ser mellan oss och tryggheten.
Tyskarna trycker på de flyger över oss och släpper bomber jag har sett många dödas.

Maten och vattnet är i princip slut, vi står på rad och väntar och väntar. Båtarna som ska ta med oss bombas och människor drunknar några räddas.

Äntligen där borta kommer en massa småbåtar det kommer hjälp. Jag kanske en av de som kommer i land på andra sidan jag, kanske en som överlevde.

Jag kanske var en som flydde från ett annat krig en annan kris jag kanske levde nu men på en annan plats där krigsherrar drog fram i krig.
Jag kanske överlevde en sådan flykt med men då jag nått fram kallas jag för parasit och andra hemskheter.

Jag tror att alla som flyr oavsett orsak har en längtan till trygghet precis så som dessa soldater hade när de stod här precis så som de som i dag flyr sina hemskheter så söker de trygghet.

Jag är inte någon av dessa, jag är så lyckligt lottad att jag är en vanlig kille uppväxt i en förort i stockholm privilegierad och slipper att vara på flykt.

Fred Kärlek och Förståelse. ❤️
Var rädda om varandra och nyfikna på nya människor.